Jag sitter och skriver ett brev. Ett brev till en människa som stog mig så nära förut. Men nu inte alls står nära mig. Hon ligger fortfarande nära mitt hjärta, då hon betyder alldeles för mycket för mig. Men ändå så är hon inte ens min vän.

Jag skriver det här brevet för att? Jag vet inte. Jag kommer nog inte ens att skicka iväg det. Jag kommer säkert att vakna upp imorgon och ta sönder det. Precis som jag har gjort i 1 år nu. Har försökt att skriva ihop ett brev till dig nu i ett år. Men ingenting har kommit ner i brevlådan hos dig. Inte från mig. Det är för att jag är för feg för att skicka iväg det. Och jag vill verkligen inte vara feg. För du betydde så mycket för mig.

Vi får se hur det här slutar. Det kanske är helt i onödan eller så gör jag dig deprimerad. Och det är ju inte meningen. Jag vill ju bara att du ska förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Så vi får väll se vad som händer. '' I like nonsense, it wakes up the brain cells '' helt enkelt.